Väldigt gamla språk

När man läser om så kallad klassisk kunskap, gamla språk, historia osv. slås man (iallafall jag) av en stor vördnad inför alla människor som levt: ätit, tänkt, jobbat, skitit, lagat mat, pratat, slagits, älskat. Det är en oerhörd kraft i historien. Jag kan också känna en viss rädsla inför dessa tankar. Om vi bara accepterar det som finns skrivet är det väldigt lätt att den här kunskapen, på grund av sin känslomässiga kraft blir självklar.
Jag har precis läst ut I döda språks sällskap av Ola Wikström. I inledningskapitlet skriver han om sin egen fascination för gamla språk och hur detta har färgat hans liv. Han argumenterar med stor emfas för att dessa språk och kultur motiverar studier i kraft av sig själva. Vi bör inte studera dom för att vi nu har någon nytta av dom utan för deras eget "värde". I mina öron är detta svårsmält om man i dessa påståenden lägger något principiellt argument. Åtminståne var det svårsmält innan jag läst boket. Nu är jag mer osäker. Det är verkligen fascinerande, och Ola Wikströms entusiasm smittar verkligen av sig. Jag förstår känslomässigt precis vad han menar med att man kan studera exempelvis gamla språk för att de är värda att studera i sig själva. Intellektuellt har jag ingen aning om vad jag menar. Kanske menar jag ändå att det kan sprida glädje och eftertänksamhet för läsare av liknande texter. Kanske kan det öka förståendet av oss själva och därmed i någon mening öka vårt och framtida generationers välmående. Kanske är det snarare principen att man bör studera saker man finner intressanta, för att det verkar som att denna princip i förlängingen har skapat fruktbar forskning. Kanske handlar det om att stilla en aldrig sinande mänsklig nyfikenhet.
Men grundfrågan kvarstår: bör man ägna resurser åt att studera något som omöjligen kan generera mänskligt välmående?

I döda språks sällskap