Rättighetsekonomi

Som ett exempel på hur man kan använda rättighetsmarknader för att överbrygga klyftan mellan offentlig och privat finansiering av institutioner, kan bostadsmarknaden ges. Idag står de kommunala bostadbolagen som garant för att det ska finnas bostäder som är hyggligt billiga och ska garantera att segregationen blir alltför stor. Den borgerliga regeringen pratar om att sälja ut stora delar av de kommunala bostadsbolagens lägenhetsbestånd för att istället satsa på bostadsrätter. De hoppas på att detta ska minska segregationen, vilket möjligen kan vara sant, även om jag tvivlar. För ett privat bostadbolag är det svårt att motivera sig för att satsa på att minska segregationen, det är helt enkelt inte lönsamt.

Ett alternativ som skulle kunna lösa den här problematiken är att skapa en marknad för rättigheter till segregation. Från början bästämmer sig politiker för hur mycket segregation som får finnas och hur det ska mätas. Sen delas det här måttet ut till privata aktörer som ser till att det sker i proportion till antalet ägda lägenheter. En marknadsplats inrättas sedan där aktörerna kan köpa och sälja dessa rättigheter. Effekten av detta blir att priset på att ha ett segregerat boende blir dyrt för fastighetsägaren vilket innebär att de får betal oerhört mycket pengar om håller fast vid detta. En konsekvens kan bli olika hyror för olika personer beroende på bakgrund. De privata hyresvärdarna kommer som helhet ha lika stora inkomster som förut men integrationen kan garanteras. Eftersom det bara finns ett visst antal rättigheter så kommer priset att höjas tills rättigheterna uppfylls.

Ett än mer radikalt förslag är att applicera samma resonemang på allt boende. Om man har ett hus som ligger i ett område där man bidrar till segregationen så får man betala för sig, eftersom det endast finns ett visst antal rättigheter till att göra just detta.

GUP - grand unified profile

I takt med att mer och mer information om oss själva finns på nätet, blir vår integritet allt oftare kränkt. Information som tidigare varit principiellt tillgänglig blir helt plötsligt lättillgänglig för många personer samtidigt.
Den nya våg av websidor som brukar sammanfattas i begreppet web 2.0 är i hög grad personaliserade och som följd av det sprids information om oss själva på nätet på ett okontrollerat sätt. Dessutom motverkas flera tekniska landvinningar pga av att standarder inte följs och att en massa företag måste uppfinna hjulet om och om igen.
En möjlig lösning på detta problem är att man skapar en profil som är ens egen där all information samlas. Denna profil kan nås av alla i den mån profilens ägare godkänt informationsläsandet. Profilen gör det möjligt att på ett genomskinligt sätt hantera vem som har vilken information om vem.
I princip kan man tänka sig något sånt här:
Ett företag eller organisation vill ha viss information som är knuten till en viss person lagrad. De skapar en server där denna information kan lagras och presenterar ett abstraktionslager som gör det möjligt för den centrala servern att läsa informationen. Personen som använder sig av organisationens sida får en förfrågan om han/hon är beredd att låta organisationen ta del av informationen och om de får lägga till mer information. Om personen godkänner detta så kan organisationen ta del av informationen.
Organisationen förbinder sig att all information som finns lagrad hos denna är åtkomlig av den eller de personer som informationen behandlar. Eftersom alla transaktioner godkänns av en central server så kan detta genomföras.
Vi kan tänka oss följande exempel:
Det stora företaget smoogle, vill kunna leverera anpassad reklam till användare. Användaren känner sig olustig över att smoogle ska kunna koppla ihop sin egen person med ett visst konsumtionsmönster. Däremot är det inte lika känsligt att anonymt kunna göra detta om smoogle inte känner till vilken person det gäller utan endast konsumtionsvanorna, vilket är det enda som krävs för att kunna presentera reklamen. Personen kan i och med detta acceptera att smoogle läser dennes konsumtionsprofil, men utan att smoogle känner till vilken person det gäller.
Vidare finns fördelen med att man inte behöver registrera sig på massa olika sidor, man behöver endast ange ett användarnamn så gäller detta användarnamn överallt.
En vidareutveckling av konceptet är att möjliggöra för olika säker grad av autentisering. Man kan sas nå juridisk säkerhet i vissa informationstransaktioner via exempelvis BankID. Detta skulle möjliggöra en form av virtuell namnteckning som är juridiskt bindande, och som kan abstraheras ur många olika tekniker exempelvis BankID.
Informationsinnehållet kan i en GUP kan tänkas var hierarkiskt, vilket möjliggör en arvsstruktur för informationen. Man kan exempelvis tänka sig att man från ett visst företag vill ha en viss information om personen, men också om personens familjeförhållanden. Man kan då låta familjeförhållandeinformationen ärva information från den grundläggande personinformationen.

Utsläppsrätter

Ingen kan idag argumentera för att utsläppsrätter har någon större positiv effekt på koldioxidutsläppen. Problem och bristerna med dagens system är helt enkelt för stora. Man har delat ut för många, man har delat ut dom till företag beroende på hur mycket de förr har släppt ut osv. För att utsläppsrätter ska vara effektiva och rättvisa krävs följande:

1. Alla människor - inte företag - får lika stor utsläppsrätt.
2. Totala mängden utsläpp sätts till en nivå som är baserad på ur mycket jorden och atmosfären klarar av.
3. Det finns en global, effektiv och fungerande marknad för utsläppsrätter.
4. Det finns ett repressionssystem som sätts in när konsumtionen överstiger utsläppsrätten.
   

Företrädena för ett sådant system är många. Systemet garanterar att det inte släpps ut mer än vad som är acceptabelt. Det sker på ett sådant sätt att den råvara som finns, används på det ekonomiskt mest effektiva sättet.
När det gäller rättviseaspekterna, så är detta än filosofiskt och moraliskt enkel fråga då vår atmosfär verkligen är en global resurs. Man skulle kunna argumentera för att svenskar har större rätt att släppa ut saker i Östersjön än vad tibetaner har, men knappast att de på något av naturen givet sätt skulle ha större rätt till vår gemensamma atmosfär. Såsom global transfereing får systemet effekten att pengar överförs till energisnåla delar av världen, som till exempel Afrika.
Det finns dock fler positiva effekter bl.a. psykologiska. När man köper rätten att släppa ut ett ton koldioxid så vet man att det priset man betalat täcker upp för hela konsekvensen av ens utsläpp. Är efterfrågan hög i förhållande till möjliga utsläpp så kommer priset bli så högt att utsläpp blir omöjliga. Man kan alltså känna att man har gjort rätt för sig, och att man inte bidrar till miljöförstöring.
Politiskt fungerar detta som ett automatiskt sätt att sätta nivån på koldioxidskatt. Staten kommer visserligen inte att dra in några pengar på denna skatt, å andra sidan sker det i allmänhet en transferering från rika till fattiga.
Är ett sådant system då rimligt? Vilken institution skulle kunna införa ett sådant system? Det här handlar ytterst om trovärdighet hos förslaget. Jag är övertygad om att ett sådant system är svårt att argumentera emot, framförallt om man inför det på ett sätt som skadar ekonomin så lite som möjligt. Denna legitimitet skulle i dagsläget kunna användas för att låta ett FN organ stå för administration. I allmänhet har man god koll på vart oljan tar vägen, eftersom den transporteras på ett högst genomskinligt sätt, vilket betyder att handeln kan skötas av ombud, via ett system som liknar ppm-fonder.

Naturresurser

Den nyliberala inställningen till naturresurser, är vanligtvis att nyttjanderätten ges genom så kallad homesteading. Det betyder i princip att en person har rätt att nyttja en jordplätt om den är oanvänd och ingen annan person gör anspråk på den. När äganderätten väl är fastställd står det ägaren fritt att nyttja den bäst den vill, så länge personen inte kränker någon annans rättigheter. Ett problem med detta synsätt är att det kräver att den nuvarande fördelningen av resurser har tillkommit just på detta sätt, för att den ska kunna kallas rättvis. Detta problem erkänner de flesta nyliberaler, men i mina ögan har ingen lyckats lösa de problem som detta medför. Om man ser på exempelvis oljan, som är en naturresurs, så skulle detta synsätt ge att oljebolagen i tidernas begynnelse homesteadade (ursäkta språket) oljan, och att ingen vid det tillfället gjorde några anspråk på denna. Därför äger de denna och har därmed rätt att också sälja den. Detta är också i princip rättspraxis.
För mig är godtyckligheten med den här homesteadingen mycket påtaglig. Varför har just dessa människor rätten att bli rika på den här oljan? Borde inte ägandefördelningen i någon mån ha motiverats av någon annan princip, som genererat ett resultat som blir mer traditionellt rättvis?
Vad skulle exempelvis effekten bli om vi antar att alla människor har lika stor rätt till alla naturresurser?
Naturresurser som inte är eftertraktade kommer naturligtvis betinga ett lågt pris, kanske ingen alls, dvs, motsvarigheten till homesteading. En eftertraktad resurs kommer å andra sidan att betinga ett högt pris.
Vi kan nu utöka begreppet naturresurs till något som inte är konstant över tid. Vi kan exempelvis säga att det är en naturresurs att jorden klarar att ta upp en viss mängd koldioxid per tidsenhet. Om man vill utnyttja en del av den resursen så får man naturligtvis betala det pris som marknaden ger resursen.
På detta sätt kan man garantera att det inte kommer släppas ut mer koldioxid per tidsenhet än vad atmosfären klarar, eftersom priset går mot oändligheten när . Detta system (utsläppsrätter) har i viss mån provats, men eftersom man har delat ut dessa rättigheter till höger och vänster till nästan ingen kostnad alls så har det inte haft önskad effekt.
Problemet med koldioxidutsläppen kan ses som att människor runt om i världen, har homesteadat en naturresurs, möjligheten att släppa ut en viss mängd koldioxid per tidsenhet. Med utsläppsrättsystemet så är det omöjligt att homesteada och därmed att släppa ut mer än vad som är godkänt.
Eftersom naturresurserna inte är värda något i sig, så kommer också prissättningen av detta att fungera enligt marknadens regler.
Måste det bli en administrativ chock av detta system? Blir det ohållbart att alla måste köpa och sälja sina utsläppsrätter?
I praktiken blir nog inte detta något problem, eftersom i princip all oljekonsumtion sker vi oljebolag som får stå för detta pris.
Resonemanget är alltså som följer:

1. En naturresurs är något som är begränsat och som ger möjlighet att öka det materiella välståndet för människan.
2. Begreppet naturresurs är inte begränsat till positiva resurser, såsom olja, utan kan också vara möjligheten att släppa ut en viss mängd koldioxid.
3. Begreppet naturresurs är inte begränsat till ögonblicksresurser, utan kan också vara något som är per tidsenhet.
   
4. Homesteading är inte ett hållbart system för att dela ut äganderätter till naturresurser.
5. Det enda rimliga sättet att dela ut äganderätter är genom att anta att alla äger lika stor del av alla naturresurser.
6. Marknaden kommer att sätta pris på dessa resurser vars inre marknad kommer att vara ett nollsummespel som kommer fördela om ekonomiska resurser mellan aktörerna.

Reklam som finansieringsmodell

Om man tittar på webbsidor idag, så är trenden tydlig: fler och fler aktiviteter på nätet finansieras med hjälp av reklam av alla slag. Det är flash-filmer med bilar som åker över skärmen, vinstgratulationer, google ads osv. Utvecklingen gäller inte bara på internet utan också för gratistidningar och eventuellt också skolböcker. Frågan är om det i ljuset av samhällsutvecklingen i övrigt är en hållbar utveckling eller om det är en övergående trend. Som jag ser det så handlar problemet med den ökande reklamen om problem som idag finns i den mer och mer informations- och idé-baserade ekonomin. Vi har helt enkelt inte hittat sätt att ta betalt för saker som inte är vanliga varor och tjänster utan idéer och information. Låt oss dela upp ekonomin i tre delar:

• Varu-ekonomi. Karakteriseras av stora investeringar och relativt höga marginalkostnader.
• Tjänste-ekonomi. Små investeringar och höga marginalkostnader.
• Idé-ekonomi. Höga investeringar och obefintliga marginalkostnader.

Denna bild förutsätter att en vara i idé-ekonomin är en exponering av en idé på en person.
Vi inför en term som vi kallar för säljlegitimitet, som avser den legitimitet till betalning som en viss vara har i ekonomin. I princip blir det ett mått på hur villiga personer är att betala för någonting, inte i termer av värde, utan i termer av hur legitimt man tycker det är att ta ut betalning för en vara. Man skulle kunna tänka sig att mycket av en varas säljlegitimitet, bestäms av marginalkostnaden för varan snarare än av medelkostnaden. Låt oss betitta vad detta skulle innebära för de olika ekonomi-typerna:

• Varu-ekonomin - marginalkostnaderna relativt höga. Vi tycker också att det är legitimt att ta betalt för prylar.
• Tjänste-ekonomi - marginalkostnaderna höga. Vi förstår att vi måste betala för att sotaren ska komma.
• Idé-ekonomi - Väsentligen inga marginalkostnader. Det verkar också som att vi inte vill betala för musik på nätet
  

Personlig integritet

I takt med att världen blir mer och mer uppkopplad, uppstår ständigt nya situationer när den så kallade personliga integriteten kan kränkas. Kritiken har dock inte låtit vänta på sig när det olika instituationer och företag har utnyttjat ny teknik för sin egen vinning. Vid första anblicken av det här problemet kan det verka som att lösningen är att helt enkelt gå lagvägen och ordna så att det blir omöjligt att få tag i den här typen av information. Man kan dock i takt med att tekniken utvecklas tänka sig ett system där man på något sätt administrerar ett medborgarkonto, där man kan styra exakt hur man vill att information om ens person ska kunna spridas.
I princip kan man tänka sig följande. Varje juridisk person har en viss information om sig själv eller sitt företag, som denna person kan ha ett intresse av att reglera användningen av. Systemet tillhandahåller en funktion som avgör om en viss annan juridisk person har tillstånd att komma åt en viss information. Det finns möjligheter att skapa grupper, som exempelvis myndigheter familj osv.
Om man ger access till ett företag som vill använda ens information på något sätt, till exempel använda infomration om ens intressen för att skapa anpassade sökresultat, så kan man göra det olagligt för detta företag att använda det till något annat.
Om man misstänker brott kan en viss typ av information automatiskt bli tillgänglig för polis. Samma sak kan gälla för andra specifika situationer om man exempelvis är medvetslös och sjukpersonal måste kontakta vissa speciella personer.
Systemet kan dessutom tillhandahålla en programmiljö som via kryptering som endast denna myndighet känner till, och som förstörs om någon försöker läsa av information. Via en automatisk procedur kan den här skyddade programmiljön analyseras och utreda vilken av denna information som kommer föras vidare, och till vem. Systemet kan sedan räkna ut om information kan spridas till någon som inte är behörig att läsa av informationen.
Ett liknande system skulle kunna kopplas till problemet med spam, och överhuvudtaget de problem som uppstår i anonymitetens fotspår. Denna anonymitet är eftersträvansvärd i många fall, men när brottslig verksamhet uppstår är den skadlig. Att kräva signaturer för all epost skulle inte skada integriteten om den som läser inte har möjlighet att läsa ut någonting ur signaturen.
Genom att på detta sätt logga allting som genomförs men samtidigt göra det logiskt omöjligt att använda loggning i integritetskränkande syften kan vara en lösning på konflikten mellan fördelen med fri information och nackdelen med kränkande av den personliga integriteten. Som jag ser det finns det dock ingen logisk motsättning mellan dessa två, utan endast en teknologisk brist. I framtiden kan man tänka sig ännu mer avancerade system, där en dator känner igen ansikten från övervakningskameror och beroende på om den som letar efter informationen är behörig att läsa av ansiktet ifråga, så växlar ansiktets synlighet. Detta skulle göra det möjligt att övervaka hela samhället, utan att i princip gå in i människors privatliv. Myndigheter och företag kan helt enkelt inte komma åt infomrationen, om personerna ifråga inta godkänt denna torgföring.

Den utilitaristiska ekonomins effektivitet

När man talar om skattesystem är en mycket viktig del hur enkelt skattesystemet är att förhålla sig till, för dom som befinner sig i systemet. Är systemet för komplext blir det svårt att förutspå vilka effekter en viss handling får, och hämmar då investeringar, och ökar kostnader för byråkrati. Risken med ett så komplicerat skattesystem som en utilitaristisk ekonomi skulle innebära, är att människor helt enkelt inte förstår det.
Det är dock inte osannolikt att detta kan avhjälpas med modern datorteknik. Skattemyndigheten kan tillhandahålla datorprogram och datafiler för att försmidiga dessa saker.
Stora företag kommer troligen inte att ha problem med detta. De har redan välutvecklade organisationer för att hantera dessa problem och skulle säkert kunna lära sig att hantera dessa nya problem. Värre är det för småföretagare, men det går säkert att ordna ;)