Intellektuell hederlighet

I senaste numret av Ordfront skriver Maria Hagberg om det dilemma som många feminister hamnat i när det gäller deras inställning till hedersrelaterat våld. Dilemmat ligger i följande:
De vill i en traditionell vänster-anda stå på de svagas sida, i det här fallet på kvinnornas och muslimernas sida.
Vissa delar av den muslimska världen har en väldigt konservativ kvinnosyn, helt stick i stäv med den moderna feministrörelsens.
Effekten av detta dilemma blir att man försöker klippa och klistra med dessa problem för att de ska passa ens världsbild och människosyn. Man försöker hitta stöd för att det muslimska patriarkatet inte är lika illa ment som det västerländska osv. Argumentation är i mina ögon föga framgångsrik.
Det jag tycker att de missar är att man faktiskt inte behöver välja mellan att ha en solidarisk syn på svaga grupper som exempelvis muslimer, och att kritisera deras intellektuella arv. Det är fullt möjligt att hävda att vissa av dessa muslimer (eller pingstvänner för all del, enligt Hagberg) har en "dålig" kvinnosyn, men fortfarande stå upp för deras rättigheter i samhället. Det kan tyckas känslomässigt konstigt men är det enda sättet att behålla någon slags intellektuell hederlighet. Naturligtvis innebär denna hederlighet att också kritisera det västerländska patriarkatet närhelst det visar sig.
Dessa frågor är för viktiga för att skymmas av debattörers prestigevinst i att visa upp en vacker människosyn. Regeln att alltid stå på de svagas sida är farlig för en hederlig debatt, eftersom det lägger fokus på den känslomässiga vinst som finns i att hävda något rättfärdigt, inte på vad som kan sägas om frågan med rationella medel.