Diskussionen som gör mig filosofiskt deprimerad

Jo, diskussionen efter och i Maria Svelands artikel. http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/i-tystnaden-vilar-fornekelsen-av-orattvisorna . Många intressanta tankar i artiklarna, men också många felslut och tendensiösa resonemang. Jag personligen skulle nog hålla med Sveland i 90% av faktiska politiska förslag, men jag jag blir ledsen när jag ser på vilket sätt Sveland och många med henne resonerar i vissa frågor. Inte alla frågor. Nedan några ostrukturerade tankar om vad jag tycker att man borde göra för att diskussionen inte ska urarta i personliga påhopp.

Att Per Ström ingår i ett samhälleligt SAMMANHANG där många kvinnohatare och invandrarfientliga krafter gör gemensam sak, innebär just det. Inte att hans TANKAR är uttryck för kvinnohat. Även om de är felaktiga. Skriver man Anders Behring Breivik i samma mening som en annan person, kommer deras åsikter att förknippas med varandra av läsaren. Alltså guilt by association, som de facto är ett fulknep. Man måste vara bättre än så. Jag tror också det stämmer att Ström och ABB på ett sätt är del av samma rörelse, och det är verkligen en intressant tanke som är värd att undersöka vidare. Men det är inte ett giltigt argument mot Per Ströms IDÈER att sätta hans namn i samma mening som en massmördare. Diskutera dessa istället.

Att kritisera uppsättning av SCUM-manifestet (eller att det gavs som skolföreställning) är inte i sig ett uttryck för kvinnohat. Däremot kommer troligen kvinnohatarna att göra det först. Skilj på det. Det är inte ett orimligt argument att hävda att SCUM-manifestet aldrig skulle gå att sätta upp om det riktade sig mot judar, muslimer eller kvinnor. Men det finns också starka skäl till att sätta upp det. Debatten som skapas gör att folk diskuterar viktiga frågor. Och en massa annat bra. Men det är värderingen mellan dessa argument som ska diskuteras och inte om det är ett uttryck för kvinnohat eller manshat. Återigen: skilj på sammanhang och idéerna i sig.

En diskussion får inte i sin huvudsak handla om vem som sa vad till vem och vem som började. Det är en jätteviktig diskussion om vad man får skriva i kommentarsfält, och varför så många skriver så oerhört hatiska brev till Maria Sveland. MEN. Om man diskuterar jämställdhet och feminism mår diskussionen bra av att oftast handla om vad den ena och andra sidan verkligen säger i dessa frågor, inte om vad man kallar varandra.

Läste Per Billings blog om samma pubkväll som Maria Sveland pratade om. Det framgår med all önskvärd tydlighet att nätverket Allt åt alla (där Sveland ingår) gått på en konfrontativ linje. Att ha en “gubb-enkät” och ställa frågan varför de hatar kvinnor är nog ungefär lika hatiskt som diskussionerna jämställdisterna hade. Återigen, man måste vara bättre än så om man vill omvända någon. Lysande initiativ att gå dit och diskutera med dom dock. Det behövs verkligen en dialog utanför kommentarsfälten.

Det finns flera jämställdheter och flera rättvisor. Man kan hävda att jämställdheter råder när lagarna är könsneutrala (vilket nästan stämmer). När män och kvinnor har lika mycket makt (vilket inte är fallet idag). När män och kvinnor och tjänar lika mycket (vilket inte är fallet). När män och kvinnor tjänar lika mycket för samma arbete (vilket beroende på hur man räknar åtminstone är närmare sanningen). När män och kvinnor är lika lyckliga (vilket är fallet idag, åtminstone i genomsnitt). När män och kvinnor arbetar lika mycket (vilket inte är så långt från sanningen). När män och kvinnor arbetar lika mycket obetalt (vilket är långt från sanningen. Det finns helt enkelt en hel drös med påståenden som kan uppfattas som rättvisepåståenden. Alla går att argumentera för, men de är inte kompatibla med varandra. Ha respekt för det. Det finns inte någon av dessa rättvisor som självklart är den rätta. För att komma vidare måste man hitta en syntes och förstå rättvisorna i termer av en annan större teori genom vilken man kan tänka kring alla dessa rättvisor. Vill man komma vidare måste gräva djupare och förstå sammanhangen ännu bättre.

Kalla dina motståndare för vad de själv vill bli kallade. Per Ström kallar Maria Sveland för antijämställdist och manshatare, och Sveland Ström för antifeminist och kvinnohatare. Det blir bara löjligt till slut. Det är inte svårt att förstå kopplingen mellan hatiska kommentarer och att kalla meningsmotståndare för saker de inte vill befatta sig med.

Avslutningvis. Jättebra del i Svelands senaste om vikten av att rannsaka sig själv. Detta måste vi ständigt påminnas om. Fortsätta vara nyfikna inför vilken makt vi utövar genom att vara de vi är.

En värld med gratis energi

Vad skulle hända om energi helt plötsligt blev gratis?

Även om det är långt kvar till den situationen finns det anledning att ställa sig frågan när man ser på utveckling inom fusionsforskning. Det senaste året har det diskuterats vilt om äktheten i den italienske ingenjörens Andrea Rossis påståenden angående kall fusion, eller LENR som de invigda föredrar att kalla det (se t.ex. NyTekniks rapportering). Även om den approachen skulle visa sig dödfödd finns det ett helt gäng andra lovande metoder: Focus Fusion Bubble fusion osv. Det är inte osannolikt att vi inom 10 år har en helt annan energiarkitektur än vad som finns idag.

Karakteristiskt för dessa metoder är att de skapar energi utan farliga mängder av radioaktiva restprodukter och till en kostnad långt under nuvarande energipriser. Det är uppenbart att de på mycket kort tid skulle förändra livet för miljardtals människor, på en mängd olika sätt. Jag ska försöka lista några nedan.

1. Även om dessa energiframställningsmetoder i första läget inte är särskilt passande för att driva bilar och flygplan, så skulle de sänka priset på olja eftersom priset på alternativet skulle bli lägre. Transporter skulle således bli billigare och vi skulle flyga mer, under överskådlig tid med vanlig flygfotogen. De negativa effekterna av flygning (exkl. koldioxidutsläpp men inkl. partiklar i atmosfären) skulle öka, eftersom lagstiftningen på området med största sannolikhet inte skulle hinna med.

2. Alla kolkraftverk och oljeeldade värmepannor stängs. Detta står för ungefär 2/3 av CO2 utsläppen i Sverige. Hos vissa transporter, typ fraktskepp är framdrivningen troligen lätt att ersätta. Växthuseffekten som kommer från CO2 kommer att försvinna ganska snabbt.

3. Regleringen av vattendrag kommer försvinna. Solcellsparker och Vindkraftsverk kommer försvinna.

4. För åtminstone rossis modell av LENR så är den högst transportabel. Energi kan skapas lokalt utan elledningar. Behov av att bygga el-infrastruktur till avlägsna och fattiga platser och kommer försvinna.

5. Färskvatten blir ett mindre problem eftersom man kan skapa det genom elektrolys av havsvatten. Sahara skulle kunna bli grönskande, finns ingen större anledning att tro att det skulle ske dock, eftersom det är resurssvaga människor som bor där. Däremot kommer säkert öknen runt Las Vegas att bli grönare.

6. Växthus blir billigt att värma upp. Odling kan ske på Antarktis om så är.

7. Statens intäkter på energiskatter försvinner. Välkommen tillbaka fastighetsskatt.

8. Trängseln på vägarna ökar eftersom priset på att åka minskar.

9. Råvaruuttaget ökar åtminstone till en början eftersom det blir billigare att plocka upp nya råvaror. Aluminium som är väldigt energikrävande att bearbeta kommer bli vanligare. Vi kommer snabbare göra slut på jordens resurser om vi inte får globala reglementen för detta.

10. Mineraler kan utvinnas ur havet genom elektrolys. Det gör att vi skjuter problemet med stenhård gruvdrift på framtiden.

11. TV apparater kommer få tillbaka stand by funktion.

12. Facebook kommer flytta sina serverhallar från Luleå.

13. Skidanläggningar kör året om. Snömaskinerna är gratis att köra.

14. Medeltemperaturen på jorden kommer öka. Har inte räknat på det, men när mängden energi vi producerar börjar närma sig solens instrålade energi så ökar naturligtvis temperaturen på jorden.

15. Vi kommer få hög tillväxt och kommer inte behöva ta tag i problemet med de enorma skulderna hos västvärlden. Den problematiken skjuts på framtiden, kanske 30 år när de största vinsterna av att energi är gratis har gjorts.

16. Vi kan separera ämnen i sopor genom smältning, förgasning och fraktionering ist för att använda mekaniska metoder som idag.

Kommer säkert på fler saker vartefter, men jag tycker det vore intressant att förutse vad ett sånt scenario skulle ge. Både högt och lågt.

Rättighetsekonomi

Som ett exempel på hur man kan använda rättighetsmarknader för att överbrygga klyftan mellan offentlig och privat finansiering av institutioner, kan bostadsmarknaden ges. Idag står de kommunala bostadbolagen som garant för att det ska finnas bostäder som är hyggligt billiga och ska garantera att segregationen blir alltför stor. Den borgerliga regeringen pratar om att sälja ut stora delar av de kommunala bostadsbolagens lägenhetsbestånd för att istället satsa på bostadsrätter. De hoppas på att detta ska minska segregationen, vilket möjligen kan vara sant, även om jag tvivlar. För ett privat bostadbolag är det svårt att motivera sig för att satsa på att minska segregationen, det är helt enkelt inte lönsamt.

Ett alternativ som skulle kunna lösa den här problematiken är att skapa en marknad för rättigheter till segregation. Från början bästämmer sig politiker för hur mycket segregation som får finnas och hur det ska mätas. Sen delas det här måttet ut till privata aktörer som ser till att det sker i proportion till antalet ägda lägenheter. En marknadsplats inrättas sedan där aktörerna kan köpa och sälja dessa rättigheter. Effekten av detta blir att priset på att ha ett segregerat boende blir dyrt för fastighetsägaren vilket innebär att de får betal oerhört mycket pengar om håller fast vid detta. En konsekvens kan bli olika hyror för olika personer beroende på bakgrund. De privata hyresvärdarna kommer som helhet ha lika stora inkomster som förut men integrationen kan garanteras. Eftersom det bara finns ett visst antal rättigheter så kommer priset att höjas tills rättigheterna uppfylls.

Ett än mer radikalt förslag är att applicera samma resonemang på allt boende. Om man har ett hus som ligger i ett område där man bidrar till segregationen så får man betala för sig, eftersom det endast finns ett visst antal rättigheter till att göra just detta.

GUP - grand unified profile

I takt med att mer och mer information om oss själva finns på nätet, blir vår integritet allt oftare kränkt. Information som tidigare varit principiellt tillgänglig blir helt plötsligt lättillgänglig för många personer samtidigt.
Den nya våg av websidor som brukar sammanfattas i begreppet web 2.0 är i hög grad personaliserade och som följd av det sprids information om oss själva på nätet på ett okontrollerat sätt. Dessutom motverkas flera tekniska landvinningar pga av att standarder inte följs och att en massa företag måste uppfinna hjulet om och om igen.
En möjlig lösning på detta problem är att man skapar en profil som är ens egen där all information samlas. Denna profil kan nås av alla i den mån profilens ägare godkänt informationsläsandet. Profilen gör det möjligt att på ett genomskinligt sätt hantera vem som har vilken information om vem.
I princip kan man tänka sig något sånt här:
Ett företag eller organisation vill ha viss information som är knuten till en viss person lagrad. De skapar en server där denna information kan lagras och presenterar ett abstraktionslager som gör det möjligt för den centrala servern att läsa informationen. Personen som använder sig av organisationens sida får en förfrågan om han/hon är beredd att låta organisationen ta del av informationen och om de får lägga till mer information. Om personen godkänner detta så kan organisationen ta del av informationen.
Organisationen förbinder sig att all information som finns lagrad hos denna är åtkomlig av den eller de personer som informationen behandlar. Eftersom alla transaktioner godkänns av en central server så kan detta genomföras.
Vi kan tänka oss följande exempel:
Det stora företaget smoogle, vill kunna leverera anpassad reklam till användare. Användaren känner sig olustig över att smoogle ska kunna koppla ihop sin egen person med ett visst konsumtionsmönster. Däremot är det inte lika känsligt att anonymt kunna göra detta om smoogle inte känner till vilken person det gäller utan endast konsumtionsvanorna, vilket är det enda som krävs för att kunna presentera reklamen. Personen kan i och med detta acceptera att smoogle läser dennes konsumtionsprofil, men utan att smoogle känner till vilken person det gäller.
Vidare finns fördelen med att man inte behöver registrera sig på massa olika sidor, man behöver endast ange ett användarnamn så gäller detta användarnamn överallt.
En vidareutveckling av konceptet är att möjliggöra för olika säker grad av autentisering. Man kan sas nå juridisk säkerhet i vissa informationstransaktioner via exempelvis BankID. Detta skulle möjliggöra en form av virtuell namnteckning som är juridiskt bindande, och som kan abstraheras ur många olika tekniker exempelvis BankID.
Informationsinnehållet kan i en GUP kan tänkas var hierarkiskt, vilket möjliggör en arvsstruktur för informationen. Man kan exempelvis tänka sig att man från ett visst företag vill ha en viss information om personen, men också om personens familjeförhållanden. Man kan då låta familjeförhållandeinformationen ärva information från den grundläggande personinformationen.

Utsläppsrätter

Ingen kan idag argumentera för att utsläppsrätter har någon större positiv effekt på koldioxidutsläppen. Problem och bristerna med dagens system är helt enkelt för stora. Man har delat ut för många, man har delat ut dom till företag beroende på hur mycket de förr har släppt ut osv. För att utsläppsrätter ska vara effektiva och rättvisa krävs följande:

1. Alla människor - inte företag - får lika stor utsläppsrätt.
2. Totala mängden utsläpp sätts till en nivå som är baserad på ur mycket jorden och atmosfären klarar av.
3. Det finns en global, effektiv och fungerande marknad för utsläppsrätter.
4. Det finns ett repressionssystem som sätts in när konsumtionen överstiger utsläppsrätten.
   

Företrädena för ett sådant system är många. Systemet garanterar att det inte släpps ut mer än vad som är acceptabelt. Det sker på ett sådant sätt att den råvara som finns, används på det ekonomiskt mest effektiva sättet.
När det gäller rättviseaspekterna, så är detta än filosofiskt och moraliskt enkel fråga då vår atmosfär verkligen är en global resurs. Man skulle kunna argumentera för att svenskar har större rätt att släppa ut saker i Östersjön än vad tibetaner har, men knappast att de på något av naturen givet sätt skulle ha större rätt till vår gemensamma atmosfär. Såsom global transfereing får systemet effekten att pengar överförs till energisnåla delar av världen, som till exempel Afrika.
Det finns dock fler positiva effekter bl.a. psykologiska. När man köper rätten att släppa ut ett ton koldioxid så vet man att det priset man betalat täcker upp för hela konsekvensen av ens utsläpp. Är efterfrågan hög i förhållande till möjliga utsläpp så kommer priset bli så högt att utsläpp blir omöjliga. Man kan alltså känna att man har gjort rätt för sig, och att man inte bidrar till miljöförstöring.
Politiskt fungerar detta som ett automatiskt sätt att sätta nivån på koldioxidskatt. Staten kommer visserligen inte att dra in några pengar på denna skatt, å andra sidan sker det i allmänhet en transferering från rika till fattiga.
Är ett sådant system då rimligt? Vilken institution skulle kunna införa ett sådant system? Det här handlar ytterst om trovärdighet hos förslaget. Jag är övertygad om att ett sådant system är svårt att argumentera emot, framförallt om man inför det på ett sätt som skadar ekonomin så lite som möjligt. Denna legitimitet skulle i dagsläget kunna användas för att låta ett FN organ stå för administration. I allmänhet har man god koll på vart oljan tar vägen, eftersom den transporteras på ett högst genomskinligt sätt, vilket betyder att handeln kan skötas av ombud, via ett system som liknar ppm-fonder.

Naturresurser

Den nyliberala inställningen till naturresurser, är vanligtvis att nyttjanderätten ges genom så kallad homesteading. Det betyder i princip att en person har rätt att nyttja en jordplätt om den är oanvänd och ingen annan person gör anspråk på den. När äganderätten väl är fastställd står det ägaren fritt att nyttja den bäst den vill, så länge personen inte kränker någon annans rättigheter. Ett problem med detta synsätt är att det kräver att den nuvarande fördelningen av resurser har tillkommit just på detta sätt, för att den ska kunna kallas rättvis. Detta problem erkänner de flesta nyliberaler, men i mina ögan har ingen lyckats lösa de problem som detta medför. Om man ser på exempelvis oljan, som är en naturresurs, så skulle detta synsätt ge att oljebolagen i tidernas begynnelse homesteadade (ursäkta språket) oljan, och att ingen vid det tillfället gjorde några anspråk på denna. Därför äger de denna och har därmed rätt att också sälja den. Detta är också i princip rättspraxis.
För mig är godtyckligheten med den här homesteadingen mycket påtaglig. Varför har just dessa människor rätten att bli rika på den här oljan? Borde inte ägandefördelningen i någon mån ha motiverats av någon annan princip, som genererat ett resultat som blir mer traditionellt rättvis?
Vad skulle exempelvis effekten bli om vi antar att alla människor har lika stor rätt till alla naturresurser?
Naturresurser som inte är eftertraktade kommer naturligtvis betinga ett lågt pris, kanske ingen alls, dvs, motsvarigheten till homesteading. En eftertraktad resurs kommer å andra sidan att betinga ett högt pris.
Vi kan nu utöka begreppet naturresurs till något som inte är konstant över tid. Vi kan exempelvis säga att det är en naturresurs att jorden klarar att ta upp en viss mängd koldioxid per tidsenhet. Om man vill utnyttja en del av den resursen så får man naturligtvis betala det pris som marknaden ger resursen.
På detta sätt kan man garantera att det inte kommer släppas ut mer koldioxid per tidsenhet än vad atmosfären klarar, eftersom priset går mot oändligheten när . Detta system (utsläppsrätter) har i viss mån provats, men eftersom man har delat ut dessa rättigheter till höger och vänster till nästan ingen kostnad alls så har det inte haft önskad effekt.
Problemet med koldioxidutsläppen kan ses som att människor runt om i världen, har homesteadat en naturresurs, möjligheten att släppa ut en viss mängd koldioxid per tidsenhet. Med utsläppsrättsystemet så är det omöjligt att homesteada och därmed att släppa ut mer än vad som är godkänt.
Eftersom naturresurserna inte är värda något i sig, så kommer också prissättningen av detta att fungera enligt marknadens regler.
Måste det bli en administrativ chock av detta system? Blir det ohållbart att alla måste köpa och sälja sina utsläppsrätter?
I praktiken blir nog inte detta något problem, eftersom i princip all oljekonsumtion sker vi oljebolag som får stå för detta pris.
Resonemanget är alltså som följer:

1. En naturresurs är något som är begränsat och som ger möjlighet att öka det materiella välståndet för människan.
2. Begreppet naturresurs är inte begränsat till positiva resurser, såsom olja, utan kan också vara möjligheten att släppa ut en viss mängd koldioxid.
3. Begreppet naturresurs är inte begränsat till ögonblicksresurser, utan kan också vara något som är per tidsenhet.
   
4. Homesteading är inte ett hållbart system för att dela ut äganderätter till naturresurser.
5. Det enda rimliga sättet att dela ut äganderätter är genom att anta att alla äger lika stor del av alla naturresurser.
6. Marknaden kommer att sätta pris på dessa resurser vars inre marknad kommer att vara ett nollsummespel som kommer fördela om ekonomiska resurser mellan aktörerna.

Reklam som finansieringsmodell

Om man tittar på webbsidor idag, så är trenden tydlig: fler och fler aktiviteter på nätet finansieras med hjälp av reklam av alla slag. Det är flash-filmer med bilar som åker över skärmen, vinstgratulationer, google ads osv. Utvecklingen gäller inte bara på internet utan också för gratistidningar och eventuellt också skolböcker. Frågan är om det i ljuset av samhällsutvecklingen i övrigt är en hållbar utveckling eller om det är en övergående trend. Som jag ser det så handlar problemet med den ökande reklamen om problem som idag finns i den mer och mer informations- och idé-baserade ekonomin. Vi har helt enkelt inte hittat sätt att ta betalt för saker som inte är vanliga varor och tjänster utan idéer och information. Låt oss dela upp ekonomin i tre delar:

• Varu-ekonomi. Karakteriseras av stora investeringar och relativt höga marginalkostnader.
• Tjänste-ekonomi. Små investeringar och höga marginalkostnader.
• Idé-ekonomi. Höga investeringar och obefintliga marginalkostnader.

Denna bild förutsätter att en vara i idé-ekonomin är en exponering av en idé på en person.
Vi inför en term som vi kallar för säljlegitimitet, som avser den legitimitet till betalning som en viss vara har i ekonomin. I princip blir det ett mått på hur villiga personer är att betala för någonting, inte i termer av värde, utan i termer av hur legitimt man tycker det är att ta ut betalning för en vara. Man skulle kunna tänka sig att mycket av en varas säljlegitimitet, bestäms av marginalkostnaden för varan snarare än av medelkostnaden. Låt oss betitta vad detta skulle innebära för de olika ekonomi-typerna:

• Varu-ekonomin - marginalkostnaderna relativt höga. Vi tycker också att det är legitimt att ta betalt för prylar.
• Tjänste-ekonomi - marginalkostnaderna höga. Vi förstår att vi måste betala för att sotaren ska komma.
• Idé-ekonomi - Väsentligen inga marginalkostnader. Det verkar också som att vi inte vill betala för musik på nätet